Återföreningen

Michal Paraniak föddes 1925 i den polska staden Sanok. Han växte upp med sin ett år äldre bror Josef och två yngre systrar, Jankaoch Anna. Deras far var officer i den Polska armén och det gjorde att familjen flyttade runt i den östra delen av Polen.

När kriget bröt ut 1939 bodde familjen i staden Lwowsom påden tiden tillhörde Polen (numera Ukraina).
Den sommaren spenderade bröderna som vanligt hos sina släktingar som bodde i Sanokoch Tysklands invasion av Polen gjorde det omöjligt för syskonen att ta sig hem till sin familj. Inte långt senare började tyskarna ta krigsfångar som de skickade till sina koncentrations-och arbetsläger. 1940 blev Michal och Josef tillfångatagna av den tyska armén och fördes till den österrikiska staden Linz. Där blev dom separerade i något som kan liknas med fållor gjorda för boskap. De var då 15 och 16 år gamla, och det var det sista Michal såg av sin bror..

Michal fick jobba som slav på tyska bondgårdar men blev till slut befriad tack vare de amerikanska arméerna och ställde då upp som frivillig soldat under amerikansk flagg. Det gjorde så att han och flera andra som hade gått liknande öden tillmötes kunde ta sig tillbaka till Polen för att leta efter sina familjer.

Men det var inte så lätt som de hade hoppats. För trots att dom var polska medborgare som bara ville ta sig tillbaka till sitt hemland och leta efter sina familjer, blev de stoppade av de ryska arméerna och bads vända om. Men efter många försök och mycket letande fick Michal till slut reda på att hans far stred i slaget om Warszawa men återvände aldrig. Hans mor och systrar blev satta påett tåg till Sibirien men nådde aldrig slutmålet. Dom antogs som såmånga andra ha dött under den hemska transporten.Michal fick jobba som slav påtyska bondgårdar men blev till slut befriad tack vare de amerikanska arméerna och ställde dåupp som frivillig soldat under amerikansk flagg. Det gjorde såatt han och flera andra som hade gått liknande öden tillmötes kunde ta sig tillbaka till Polen för att leta efter sina familjer.Efter Josef fanns det inga spår såhan förmodades ha avlidit i något av tyskarnas arbetsläger.När Michal fick höra detta om sin familj bestämde han sig för att ge sig av till Amerika eftersom det inte finns något kvar för honom i Polen. Men han kom inte sålångt utan stannade i Norrköping där han träffade kärleken. Han gifte sig med Elsy och dom fick 4 barn och 6 barnbarn varav jag är ett av dom. Detta är historien som jag har fått berättat för mig sedan jag var liten.

Michal 1948 Szczecin


Josef ca 1939 Sanok

På morgonen den 26:e februari 2007 ringer det på min mobil när jag sitter på pendeltåget på väg upp till Stockholm. Ett märkligt nummer som börjar på +42 visar sig i displayen. Jag svarar och en mansröst med hyggligt engelskt tal presenterar sig som Marek och ringer ifrån Tjeckien. Han förklarar att han hittat texten om min farfar som jag och min far lade upp på vår hemsida för 3 år sedan i hopp om att få reda på mer exakt vad som hände med Michals familj under kriget. Han ställer till synes märkliga frågar och undrar till slut om jag är släkt med Michal Paraniak. Jag berättar då att det är min farfar och han säger att då är vi släkt, hans farfar heter nämligen Josef. Det visar sig att även farfars bror Josef överlevde kriget och att han bor i Tjeckien….

Farfar är nu 81 år gammal och nästan 67 år har gått sedan han såg sin bror, men snart kommer de att få ses igen…

“Jag har vunnit högsta vinsten! Jag önskar bara att Elsy fortfarande var i livet och fick uppleva det här med mig. Om jag inte vaknar imorgon så har jag i alla fall somnat in lycklig”.

– Michal Paraniak

 

 

Vi blir hämtade av Josefs son och sonson på flygplatsen i Prag. Vi ska ta oss ca tolv mil söder ut till staden Ceske Budejovice. Farfar lyser av glädje när han ser och får höra hur bra de har det. Han ställer massor av frågor och likt ett barn som frågar om vi aldrig är framme snart tittar han ständigt på klockan. Han tror inte att det är sant att han efter så här lång tid ska få återse sin bror.

    

Även Josef letade efter sin familj efter kriget. Han fick då reda på av den dåvarande kommunistiska myndigheten att Michal blivit skjuten på gränsen mellan Tyskland och Österrike. Men till skillnad från Michal lyckades Josef att hitta sina systrar och i mor i Polen. Det som Michal fick berättat för sig och som han i sin tur fört vidare till sina barn och barnbarn visade sig vara falskt. Michals och Josefs mor dog av ålder men systrarna lever fortfarande i Polen.

Under andra världskriget fick Josef arbeta som slav åt olika bönder och slaktare i norra Österrike, inte långt ifrån där han skiljdes från sin bror. Efter kriget beslöt han sig för att slå sig ner i Tjeckien och bildade familj. Han fick två söner och en dotter.

 

 

 

 

En blandning av tjeckiska och polska ljuder högt i lägenheten. Språken är väldigt lika så farfar har inga problem att tala med sina nyfunna släktingar. Han blir då och då så exalterad när han ska berätta något att han börjar prata svenska utan att märka det själv.

Farfar envisas att han måste åka in till centrum och som en sann gentleman köpa blommor till kvinnorna i släktens familjer. Josef är väldigt trött och det tar av hans krafter men nu när han äntligen får träffa sin bror tänker han inte släppa honom ur sikte. Det visar sig att farfar satt fängslad under en kort period i just den staden där vi befinner oss, CeskeBudejovice. De frågar om han vill återse platsen där han var fängslad dåde tror sig veta var det var, man farfar säger att han aldrig vill återse den platsen igen.

      
Josef behandlas mot cancer i tarmarna. Han har genomgått nio behandlingar och tre återstår men på grund av hans höga ålder tär det väldigt mycket på honom. Han kommer troligen att bli frisk, men läkarna har svårt att avgöra hur länge han kommer att leva. Vad som är säkert är att mötet med sin bror har gett honom mycket ny kraft.

    
Farfar upprepar orden “Jag har vunnit högsta vinsten! Jag önskar bara att Elsy fortfarande var i livet och fick uppleva det här med mig. Om jag inte vaknar imorgon så har jag i alla fall somnat in lycklig”.


Josef Paraniak 1924 – 2009